Skillnaden mellan offentligt och privat, när det handlar om löner

Detta är ett svar på den debattartikel som skrevs av Ingrid Koppelman (styrelseledamot för Sport och Rörelse på FNV) på Zwembadbranche den 12-7-2022

Länk: https://www.zwembadbranche.nl/familiegevoel-en-scheefgroei-de-spagaat-van-de-zwembadmedewerker/

Simbranschen är delad. Inte sida vid sida, utan med ett litet Schweiz emellan. Skillnaden är offentligt eller privat. På den offentliga sidan finns de börsnoterade simbranschpartnerna, som driver kommunernas simhallar. På den privata sidan finns simskoleägarna och de som driver ett eget bad. Den stora skillnaden mellan de två är subventioner och, efter coronapandemin, SPUK IJZ-regeln (Specifieke Uitkering ijsbanen en Zwembaden, en särskild ersättning för isbanor och simhallar).

Det har länge murrat i leden inom branschen när det handlar om framtidsvisionen. Den offentliga sektorn styr tillsammans med politiken mot en enhet med ett gemensamt diplom, ett gemensamt lag och framför allt glans och prakt under vingarna av politiken i Haag. Den privata sektorn är fullt upptagen med att slicka sina sår efter coronaperioden, då tiotusentals euro gick upp i rök, pensioner togs i anspråk och man nästan bokstavligen fick torrt bröd på bordet för att över huvud taget kunna fortsätta undervisa.

Det är den privata sektorn som får ta de hårdaste smällarna. Corona, energi, personalbrist och stigande personalkostnader. Här finns ingen pott att öppna för att täcka skador och underskott, och dessa kommer där det är möjligt att räknas om ett-till-ett på kunden – barnens föräldrar. De betalar ett belopp för simundervisningen där allt är inbakat: badhyra, gas-vatten-el, personal, administration och så vidare. Dessa belopp ligger avsevärt högre än de offentliga badens, som får påfyllnad via olika subventioner och har kunnat minska coronaskadorna från nedstängningarna genom SPUK IJZ-regeln.

FNV verkar lägga sten på börda här. I bloggen från FNV Sports frontfigur Ingrid Koppelman målas en bild upp där den hårt arbetande simskoleägaren eller badägaren utan subventioner kommer för lätt undan, inte visar någon uppskattning för sin personal och dessutom behandlar personalen nedlåtande genom att inte följa med i höjningen av minimilönen på den offentliga sidan av simbranschen.

En simskoleägare eller kommersiell badägare har valt sitt yrke av passion för det – och för att göra världen lite bättre genom att erbjuda sin expertis och sina kvaliteter till barn och vuxna. Ett val som ofta har vuxit fram ur en skillnad i vision gentemot den gamla arbetsplatsen, eller ur motivationen att det måste bli bättre. Dessutom är och förblir fastställandet av minimilön något som staten avgör, inte marknaden.

Det är lätt att prata när man är anställd hos en stor driftsaktör eller en kommun och det finns subventionsmedel redo att stötta eventuella underskott och tillväxt. Skulle subventionen mot förmodan inte räcka till, kan man helt enkelt ansöka om ytterligare bidrag. Det är därför en absurd ståndpunkt som FNV intar. Den lyder: ”Vår ståndpunkt är tydlig: budgetera först för personalen. God och kompetent personal är av stort värde för både badet och simbranschen. De människor som tjänar in pengarna åt dig är ingen restpost – de är ditt företags klappande hjärta.” Men naturligtvis vet varje kommersiell ägare hur viktig god personal är och vill gärna visa sin uppskattning för den. Bara det att de är bundna till en slutanvändare, och det är föräldrarna som ska betala för simundervisningen.

För att ge en inblick i hur det faktiskt ligger till med lönerna, ett praktiskt exempel. En simskola tillämpar för närvarande löner i enlighet med CAO-zwembaden 2021 (kollektivavtalet för simhallar). Där finns redan ett påslag, eftersom minimilönen ger väl lite uppskattning. Ser man till FNV:s krav på att höja minimilönerna till 14 euro kommer lönesumman att stiga med 30 till 40 %. Ovanpå det kommer det av FNV förespråkade kollektivavtalet, där man är tvungen att ansluta sig till pensionsfonden som begär en mycket hög procentsats. Räkna alltså med ytterligare 15 % ovanpå hela lönesumman. Detta måste betalas av någon, och kommer därför att behöva räknas om på föräldrarna. För detta krävs i genomsnitt en höjning av simundervisningskostnaderna med 10 till 15 %. Efter den explosionsartade ökningen av energikostnaderna har många bad och simskolor redan höjt priserna med upp till 10 %. Kort sagt skulle detta alltså innebära att ett simdiplom blir 25 % dyrare hos de kommersiella aktörerna.

Det som FNV kan klandras för är framför allt uppvigling. Lyssna först på de kommersiella simskolorna innan ni drar slutsatser som inte alls kan bygga på sanning. Subjektiva antaganden som bara skapar oro i en bransch som redan står i lågor. Ta samtalet och sätt er även in i ”motpartens” situation.

Bortsett från att personal ska ha en god lön – bland annat på grund av sitt högt ansvarsfulla uppdrag att göra barn simkunniga – får detta inte ske på bekostnad av dem som det verkligen handlar om. Barnen, vars föräldrar snart inte längre har råd med simundervisningen.