Vattnet har inte förändrats. Det har vi.

Alla som har vuxit upp nära vatten känner igen samma bild. Hela gatan ner till strandkanten, kläderna i en hög, och rakt i. Ingen som höll uppsikt, ingen som behövde göra det. Det gick bra, för det gick alltid bra.

Jag lyssnar gärna till den berättelsen, och jag tror på den också. Men jag drar en annan slutsats av den än de flesta. För nostalgi är inte historieskrivning: vårt minne sparar framför allt de sommardagar då alla kom hem oskadda — inte olyckorna som fanns även då. Den vackra bilden stämde alltså bara till hälften. Och vattnet från förr är precis samma vatten som idag. Lika kallt, lika stilla, lika bottenlöst. Där förändrades ingenting. Det som verkligen förändrades är allt runt omkring. Frågan är inte om vi kan återvända till den sommaren, utan om vi fortfarande vågar se ärligt på idag.

Vi kan mindre än vi tror

Att simma var en gång något man bara kunde, för att man växte upp med det — inte från en kurs, utan från tusen gånger i vattnet. Man kände när botten försvann under fötterna; man visste hur kallt vatten slår andan ur lungorna, det där chockögonblicket precis efter hoppet. Den sortens kunskap sitter inte i huvudet, utan i kroppen.

Den kroppskänslan håller vi på att förlora. Inte för att vi har blivit dummare, utan för att det vanliga livet har flyttat bort från vattnet. Vi simmar inomhus, i en uppvärmd bassäng med en linje målad i botten och någon som håller uppsikt. Underbart för att lära sig simma. Men det är något helt annat än ett kallt vattendrag med lös botten och en ström man inte ser komma. Ett simmärke säger att du snyggt simmar dina längder; det säger ingenting om det vilda vattnet där ute. Och det är just där det brister i vår känsla — insikten om att en spegelblank sjö kan vara precis lika dödlig som ett upprört hav. Den känslan bygger du bara upp vid vattnet självt, och dit kommer allt färre människor.

En varning du inte läser varnar ingen

Tänk på en bild som alla känner igen som någon gång stått vid vatten långt hemifrån. En skylt vid kanten, på ett språk du inte talar. Du ser att det står något, du känner att det är en varning. Men *vad* det står — var det blir djupt, var strömmen drar, var det redan gått fel — det når inte fram.

Så finns det överallt vatten dit människor kommer som inte kan språket på den skylten. Resenärer, nyanlända, människor som aldrig lärt sig simma för att livet aldrig gav dem chansen. Vi har intalat oss själva att vi har varnat, för att det hänger en skylt någonstans. Men en varning är först en varning när den når fram. Och det är ingen anklagelse mot den som inte läser den eller inte kan simma — ingen väljer det. Problemet ligger inte hos människan vid strandkanten, utan hos vår föreställning att en enda skylt räcker.

Tiden för "jag vill, alltså gör jag"

Det är något mer som har förändrats, något ingen skylt rår på, men som alla känner igen som står vid vattnet. Vi har blivit människor för vilka en varning inte är slutet på ett samtal, utan början på en diskussion. Säg åt någon att det är farligt, och chansen är stor att du får höra att hen bedömer det själv. Jag vill, alltså får jag. Vaksamheten har blivit förhandlingsbar, och goda råd något människor pratar sig förbi.

Jag säger inte att allt var bättre förr. Men jag säger detta: vatten förhandlar inte tillbaka. Det ger inte ifrån sig ett ljud när det går fel. Den som drunknar ropar inte, kämpar inte vilt, går under i tystnad — ofta på armlängds avstånd från människor som inte märker något. Det är tålmodigt. Och sedan är det plötsligt för sent.

Hur länge fortsätter vi blunda

Överallt i världen känner vi till de där platserna. Vatten där man egentligen inte borde bada, och dit ändå varje varm dag lockar människor. Vi vet det, och vi tittar åt andra hållet — tills det går fel, och vi högt frågar oss hur det kunde gå så långt, fastän vi djupt inombords redan visste.

Det är där det skaver, och det är en ärlig kamp. Å ena sidan står friheten: rätten att välja själv, att gå i vattnet så som människor alltid gjort. Å andra sidan står något enkelt: att se efter varandra, särskilt om dem som inte kan läsa faran eller inte kan simma. Fler ögon vid strandkanten hjälper — men var går gränsen? När är uppsikt omtanke, och när är det förmyndarskap? Och hur mycket blundande kan vi tillåta oss innan vi inte längre får kalla det en tillfällighet?

Frågan vi inte längre får väja för

Jag väljer medvetet ingen sida här, och det är ingen feghet. Samtalet stannar upp så fort någon för snabbt ropar ut vem som har rätt. Kanske är svaret inte frihet *eller* försiktighet, utan bådadera samtidigt. Och kanske börjar det helt enkelt med att högt erkänna att "det ordnar sig nog" inte är en övertygelse, utan en chansning.

Så lägger jag frågan i din hand. Låter vi människor vara fria, eller ser vi efter varandra? Litar vi på att det ordnar sig, eller hindrar vi någon som inte ser faran komma? Det samtalet måste vi föra nu, medan det är lugnt vid strandkanten — inte först den dag då vattnet redan gett oss svaret.

*Vad tycker du — låter vi människor göra sitt eget val, eller ser vi strängare efter varandra? Det här är precis det samtal vi låtit ligga alltför länge.*

Om författaren

Simskoleägare · ordförande för NSWZ · grundare av De WaterExpert och WaterZeker · trettio år av simundervisning, fjorton somrar som badvakt.